Som jag tidigare skrev så började inte vistelsen särskilt lyckat. Vi var väldigt missnöjda med hotellet, området där hotellet låg ingav ingen trygghet precis. Men efter att jag till slut gråtit mig till sömns, och Stefan tröstat mig till sömns lyckades vi iallafall sova hela natten. När vi sen vaknade på morgonen kändes allting lite bättre. Det var dagsljus, man var utvilad och man såg på saker lite annorlunda. Allting känns alltid värst på kvällen och natten när man är trött. Hotellrummet såg vi inte på ett dugg annorlunda än innan, det var lika överjävligt som när vi somnade.
Men vi klädde ändå på oss lite kläder, (mycket kläder gick inte då termometern sköt i höjden och visade på ungefär 35-38 grader varmt) och gick ner för att åtminstonde få avnjuta en mysig hotellfrukost.

Tji fick vi. Jag har tyvärr ingen bild eländet men det var något av det torftigaste jag någonsin varit med om. Utbudet i frukostbuffén innehöll några små halvtorra brödskivor, smör, ost och skinka, lite fil och müsli, nån liten yoghurtkopp, juice (eh, nä, snarare bobs extrasockrade saft i en plåtbehållare) och kaffe (vatten med kaffesmak). Det kan ha funnits något litet hårdkokt ägg också. Stefan som har jobbat med hotellfrukostar förut var nog ännu mer besviken än jag, med tanke på att han vet hur det ska se ut på ett annat sätt. Så vår frukost bestod den första dagen av varsin flaska vatten. Detta skulle senare visa sig vara ett extremt dålig val av mig...

Vi gav oss ut från hotellet, och skulle köpa oss varsitt kort som gav oss möjlighet att åka buss och tunnelbana inom Rom. Detta visade sig var rätt svårt. Hon som satt i kassan nere vid buss- och tunnelbaneterminalen kunde knappt ett ord engelska. Och trots att jag har läst italienska i 2 år kan jag definitivt inte hanka mig fram på de få ord jag kan, så det blev en riktig utmaning. Men till slut lyckades vi få varsitt kort som skulle hålla hela veckan, tror vi betalade 20€ per kort om jag inte minns galet. Så vi hankade oss till slut till rätt tunnelbana, och tack och lov visade sig tunnelbanesystemet vara rätt bra upplagt så vi hittade alltid dit vi skulle, och tillbaka till hotellet igen. Vi åkte från Via Laurentina till Colosseo, vilket var vårt första och viktigaste mål för resan.

Ett par örhängen inhandlades också, men jag orkade inte fota mer :P Nu - MAT!

Hurra! Nu är det bara Kasinofeber, Fem fina föreställningar, Gladpack/Allt möjligt och C. Eriksson Solo, sen är min finfina samling komplett. <3

Vi fick även med oss batterier och en hundvattenskål, och åt varsin korv efteråt. Som sig bör då med andra ord. Idag ska Stefan agera flytthjälp åt en gemensam vän, och innan dess ska vi iväg och handla lite. Just nu sitter jag med en kaffekopp och myser i morgonrock. Laters!

Innan planet lyfte var jag så rädd att jag satt och storgrinade. Jag hade aldrig i mitt liv flygit förut och var livrädd at någonting skulle hända just nu bara för att vi skulle iväg. Ödets ironi liksom. Men när vi väl hade lyft och flygit ett tag så älskade jag det. Den pirrande, kittlande känslan i magen när man lyfte och landade. Känslan av att vara så högt upp i luften, ovanför molnen var nästan magisk. Jag var inte beredd på att det skulle vara en sån skön känsla att flyga. Men det var det.

När vi väl landade i Rom var det som att gå in i en vägg. Den värmen som var där nere var fruktansvärd. Kvav, näst intill syrefri och fuktig. Och trots att vi landade såpass sent på kvällen var det fortfarande runt 30 grader varmt i luften. När man kommer från ett land som Sverige är man inte riktigt van vid denna typ av klimat. Flygplatsen i Rom fick en att känna sig som att man befann sig i något U-land. Fruktansvärt skitig, ostrukturerad och väldigt rörig. Detta var tecken 1 på att denna resa inte skulle bli särskilt bra. Taxiresan till hotellet underhöll jag och Stefan oss med att be till alla möjliga gudar att vi skulle få överleva. Taxichauffören körde i snitt 180km/h, bromsade i princip aldrig och körde slalom mellan bilarna. Detta är man som svensk inte heller riktigt beredd på.

När vi väl kom fram till hotellet och insåg vilket jävla ruckel vi hade hamnat på, att min telefon inte fungerade  utanför den Svenska gränsen, hur långt vi hade rest och hur nervös man hade varit innan, så släppte allting. Jag spenderade den kvällen och natten med att gråta, hulkandes och skakandes och ångrade att vi någonsin rest hemifrån. Eftersom jag aldrig varit så långt hemifrån förut, och dessutom hamnat på ett fruktansvärt hotell mitt ute i någon gangsterförort, blev jag väldigt illa till mods. Det var så illa att Stefan tillochmed funderade på om vi skulle boka om flygbiljetterna och resa hem redan dagen efter. Men dagen efter var det bättre, så vi la ner dessa funderingar.

Vårt kära hotellrum var ungefär lika stort som en skokartong. Det fanns en enda stor säng, ett skrivbord med en minikyl under, och en tv ovanpå som enbart innehöll italienska och tyska kanaler. Detta trots att hotellet riktar sig till turister. "American Palace". Hejdu. Det fanns en AC, som när den väl var på inte kändes, och hotellet stängde av den vid 22. Fönstren var igenhamrade med enorma persienner som inte gick att öppna, så det var inte mycket till utsikt. Balkongdörren fick vi efter mycket möda till slut upp. Det var en stor L-formad balkong som inte innehöll en enda möbel att sitta på, städad kan den inte ha blivit på något decennium. Stefan hittade ett par kvarglömda skor under sängen, så man undrar ju hur nogrannt de städade rummen egentligen. Badrummet innehöll mer eller mindre en myrfarm, då vi städade bort en 20-30 myror per dag lite överallt i rummet, men mest inne där. Då vi bodde rätt långt från självaste Rom och bara kunde åka tunnelbana dit och tillbaka till hotellet, fick vi lov att spendera en hel del tid på hotellrummet. Inte roligt när man bor så jävla sunkigt.